Emeline

Det börjar skymma, det blir mörkt. Mörkt tidigare än det brukar.
Hösten är här, med sin kyla och vind.
Jag förstår varför allt åker söderut, allt sommar glatt lämnar oss för bättre saker.
Saker jag inte kan förstå, men det kanske är därför som jag är kvar, kvar här i mörkret.
Ensamheten och jag har viratt in oss i en filt, filten värmer inte särskillt mycket, men den känns nära, den får mig o tänka på närhet. Närhet som fanns där, men inte längre. . .

Stjärnorna lyser upp nattvalvet så fint, dom ser så nära ut men ändå inte.
Lyfter upp min hand och försöker plocka ner en, den är för lång bort.
Ville ge den till dig, men du är oxå för långt bort.
Du kanske ser samma stjärnor som mig, samma bländande stjärnor.
Men jag vet inte, jag bara hoppas.

Det är det ända jag har kvar, hoppet!
Det får inte lämna mig som allt annat, mörkret får inte komma och ta det ifrån mig.
Jag tänder ett ljus för att få mörkret att backa.
Mina ögon glimrar i skenet från ljuset, jag kan inte sluta titta in i lågan, den förblindar mig.
Den är så fin, lågan! Det är som att den dansar fram i natten.
Den har en glöd som jag oxå önskar att jag hade.

Ljuset har nästan brunnit ut nu, det glöder bara lite från den lilla stearin högen som är kvar.
Mörkret närmar sig med slukande steg. Jag tittar upp mot stjärnorna och hoppas.
Hoppas du oxå ser.
Ser den glimtande stjärnan i skyn, som lyser så klart.
Mörkret är nära nu, jag sluter mina ögon och drar filten över mig.
Känner hur kylan börjar bita sig fast på filten, men här innuti är jag säker.
Så länge jag har hoppet kvar!